Våra chanser är små, men det här kan gå

Surret där ute i det som Kjell Alinge så träffande kallar »sybehörsrymden« är inte så viktigt som många vill få oss att tro. Och det offentliga samtalets strävan efter konsensus och tillhörighet förbyts allt mer i isolering och ilskna skrik. Vi lever i en värld av fula ljud och grumligt oväsen, desinformation och fega halvsanningar. Allt i en enda förvirrande röra. Tusentals, miljontals röster i olika tonlägen, som höjs och intensi eras varje gång vi vänder oss om. Den stora världen sätter sig på den lilla. Våra liv, våra tankar, vår själva existens grötas ihop i en kakofoni av otydlighet och förvirring. Sanningen och klarheten knuffas ut i marginalen, som om de bara vore ännu några små bitar av information i det outsinliga ödet av ord, bilder, ljud och påstridiga, tjurigt orubbliga åsikter om allt och inget. Det är som Thomas öberg sjunger på det här albumets »Sett allt, inget förstått« om hur hans ögon går dit han själv inte vill, inte är betjänt av: Kan inte sova, kan inte ligga still, öppna för allt, dom vägrar samarbeta, tvingar mig att se det jag vill inte veta. Rummet med plats för ens tankar och ens ifråga- sättande av samma tankar blir allt svårare att nna. De där rummen där man kan ställa frågorna som i bästa fall leder oss framåt, inte bakåt, är sällsynta. Gemenskapen har förvandlats till ett slagfält av ex- trema åsikter om politik och religion, nöjen och kultur, hunger och moral, kärlek och krig, fattigdom och död. Andreas Bertilssons alltid vackra musik – här mer mänsklig och kontaktsökande, mer fantasibefriande och tankemasserande än någonsin, mer än tidigare i kontakt med både det för utna och det nutida – erbjuder precis ett sådant rum, en sådan plats. En liten katedral omsorgsfullt byggd i en dator av plast och könlöst teknik-hokus pokus, fylld av ljus och luft och en rumskänsla man nästan kan ta på. Svensk jazztradition möter den skiraste av skira knister/kna- ster-elektronik, poesin kastar sig i famnen på rocken. Det är en alldeles självklar, men nästan överrump- lande skönhet som bjuds. Det är som när man talar med en person i telefon och man hör att personen är friskt solbränd, snyggt nyklippt eller inbjudande naken – man stiger in i Andreas musik och man hör i ett enda magiskt slag att framtiden är mättad av stora löften och väldigt sköna drömmar om det okända. Bertilssons musik, i några fall skriven tillsammans med öberg, handlar om att öppna dörrar. Om att våga öppna dörrarna till dessa upplysta tanke- och samtalsrum, men också om att släppa in ljus i våra hemligaste rum av ouppfyllda önskningar och onödig skam. So a Dahlgren berättar sin vindlande historia »Vi åkte fort genom öknen med kanariefåglar runt höfterna« och den tar sin början i bekännelsen om hur det ibland blir viktigare att berätta något än att den historia man berättar är sann. Vilket direkt får mig att öppna dörren till ett av mina egna, sorgligt inredda rum. Det där jag som tioåring i ny stad och inför önskat nya vänner berättar historier ur favoritboken »Bombi Bitt och jag« som om de vore självupplevda, bara för att höras och synas. Men när det där huvudet kapas av i järnvägsvagnen och blodet sprutar över mitt ansikte avslöjas jag plötsligt som lögnare av den sötaste flickan i min publik. Hon har också läst Piraten ... Nu var den dörren öppnad, lika bra det, tack vare musiken på det här albumet. Men mest handlar det här om dörrarna som leder framåt, utåt, uppåt. Och jag minns vad Jim Dickinson berättade för mig. Dickinson är »Captain Memphis«, den coolaste männ- iskan på jorden. Han spelar på Stones »Wild Horses«, på Betty Lavettes »He Made A Woman Out Of Me«, på Aretha Franklins »Spirit In The Dark«, på The Cramps första inspelningar och på Ry Cooders bästa plattor, som han dessutom har producerat. Tillsammans med Alex Chilton gjorde han den mytomspunna Big Star- plattan »Sister Lovers«. Han spelar på Bob Dylans bästa album i modern tid. »Captain Memphis« vet med andra ord vad han gör och vad han talar om. Och han säger inget som han inte menar eller tror på. Och för mig berättade han om hur hans liv klarnade och ck mening när han en gång, innan han ens hade fyllt tio, inte kunde låta bli att öppna en dörr: Jag var med min pappa i en lagerlokal i västra Memphis, när jag hörde dundrande trummor och vilt svängiga elgitarrer. Jag gick upp för en trappa till en dörr med en påmålad blixt, öppnade den på glänt och såg en gigantisk svart man i overall som gapade obegripliga ord i en silvermikrofon. Efter en stund, den kändes både oändligt lång och olidligt kort, kom min pappa och ryckte bort mig, men musiken jag hörde i den där radiostudion nns fortfarande kvar inuti mig. Det var bluesmannen Howlin’ Wolf jag hade sett och hört. Efter det fanns det ingen återvändo för »Captain Memphis«, hans spikraka väg in i musikens hjärta hade börjat. Vilket i sin tur får mig att tänka på något som den amerikanske författaren, losofen och naturkämpen Henry David Thoreau skrev för mer än 200 år sedan: När jag hör musik känner jag ingen fruktan och räds inga faror. Jag är osårbar, jag ser inga ender. Jag står i kontakt med den tidigaste världen, och den nyaste. Det var nog det Dickinson kände när han öppnade den där förbjudna dörren för snart 60 år sedan. Det är det jag känner när jag nu hör Andreas Bertilssons musik. Den talar om för mig varifrån jag kommer, den gör mig väldigt sugen på framtiden. Jag är inte rädd för något. Och jag säger som öberg, när han avslutar albumets sista spår: Jag är klar för start. Du är klar för start. Vi är klara för start.

Videos