Dansa ditt monster till min mjuka melodi

Alone, in the deep silence of the night, we steal up to the door. We pause. We press the handle. The door is locked. We die: the door is open and we enter. The room is empty, but at the other end we see a door. We press the handle. It is locked. And so forever …
–William Gerhardie, The polyglots (1925)

Det är mycket med det fysiska och det psykiska. Man gör nog bäst i att alltid följa Doktor Glas och helt enkelt försöka ”sätta lite stil och fason på sin olycka”. I Gullivers resor från 1726 lider Lemuel Gulliver skeppsbrott på fyra mycket märkliga platser. Vad som är märkligare ändå är att Jonathan Swift här så precist inte bara beskrev Mars två månar utan också deras storlek och omloppsbana, hundra år innan de upptäcktes av vetenskapen, innan de egentligen ”fanns”. Den exakta beskrivningen av någonting som man inte riktigt kan peka på och ta på är en grundkänsla som går igenom Andreas Bertilssons enastående musik. Han är lika hemmastadd i melankolin som Tove Janssons lilla knytt som ser havet för första gången: ”Och Knyttet tog av sig skorna och han suckade och sa: ’Hur kan det kännas så sorgesamt fast allting är så bra?’ Men vem ska trösta Knyttet med att säga: ’Lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?’” Den här singeln av Andreas Bertilsson fungerar som en snäcka, det är sig själv och sitt eget blodomlopp som man hör i den förstärkta tystnaden. Upplevelserna av sex veckors husarrest för en olaglig duell fick aristokraten Xavier de Maistre att skriva sin sällsamma En resa runt mitt rum (1794), en väldigt annorlunda ”reseroman” där han med skimmer i orden beskriver de mest ordinära föremålen som han har omkring sig, som om han sett dem för allra första gången. I bokens sista kapitel kommer de Maistre fram till fönstret. På dessa nya kompositioner har Bertilsson också gått varvet runt och lämnat den rena electronican – för här handlar det istället om röster och ljud som hämtats utifrån – men det är fortfarande med samma känsla för detaljer som han kombinerar konst och musik och ger vartenda småkryp till ljud sin egen bearbetade dramaturgi. Likt Ettore Bugatti som gav upp måleriet 1899 för att bygga bilar som var som sköna skulpturer i virvelvinden, behandlar Bertilsson sina ljud som om de vore skulpturala objekt och han processar gärna fram dem med de fel och brister som de har. Andreas Bertilsson vet att för mycket ved släcker elden, hans toner kommer droppvis sakta. Här har Thomas Öberg fått ordet. Öbergs texter (som den vän av oordning han är) är så generösa och humana, så visa och fulla av rörande berättelser och excentriska hugskott, så berikade med kunskaper om mänskligt liv som ibland strular ur. Den varma gitarren, det fluffiga blåset och det mjuka pianot – i ”Sett allt, ingenting förstått” griper tanke tag i tanke, det är komplicerade känslor som väller fram i den mörkblå timmen, det är fåglar som drömmer i rimfrostiga träd och ögon som tvingar oss att se det vi inte vill veta. ”Maskiner i solsken” knarrar och låter som en båt i stilla hamn. Det här är vemodsjazz för monstret under din säng. Vi har ju lärt oss att lita på maskiner, men de påminner oss också varje dag om vår egen dödlighet, om vår egen ”maskin”. Vår kropp är våra handlingars instrument och våra tankars medium, men lika mycket som vi är dess innehavare så äger den oss. 1913 monterade Marcel Duchamp ett uppochnedvänt cykelhjul på en pall och när han satte fart på det kunde han bara inte sluta titta på det meditativa snurret. På samma sätt är den här skivan ett verk som man med förtjusning länge, länge sätter örat mot. Så länge nu skutan kan gå och hjärtat det slå.

Like little wired marionettes, let us acquiesce in the dance. –Max Beerbohm

Tintin Törncrantz, september 2007